Påhopp

Första dagen. Attackerad av en sydafrikansk kvinna
På stranden i Port Elizabeth, vid ombyte från bikini till BH och därefter övriga kläder, klev en upprörd kvinna fram och berättade argt att man inte fick byta om på stranden. Det skulle man göra i därför avsedda omklädningsrum. Annars kunde man bli arresterad! Sedan gick hon upp till två poliser och uppmanade dem på ett strängt sätt att de skulle arrestera mig. Schysst

-YLVA

Andra dagen: Kvällsmat hos elefanterna

Vi körde upp till Kariega, installerade oss i vår rymliga stuga och sedan kom vår ranger Matt och hämtade oss för den första av sex safariturer. Tre timmars körning i jeep på väldigt backiga och guppiga vägar. Det som var bra var att jag vande mig av vid att vara rädd för att åka jeep på guppiga vägar. Vi såg en hel del djur och tillbringade en lång stund hos en grupp elefanter när de fridfullt stod och åt kvällsmat. Mest buskar, grenar och blad. Det var en härlig och ljuvlig tur och det var innan vi hunnit bli rädda för THE BIG FIVE.

-YLVA

Tredje dagen. Julaftonsstorm och lejon

Vi åkte på morgontur på ”snälla” sidan (utan rovdjur fast minst lika farlig). Såg massor av fantastiska djur; gnuer, zebror, olika bockar, giraffer, noshörningfamiljer,apor, bufflar. Redan nu lärde Matt oss att det är bufflarna man måste ha mest respekt för och de verkade också mycket griniga.
Under natten hade det börjar blåsa rejält och det var ganska molnigt. Alla kläder på; jeans, tröja, fleece och vindjacka. Ändå satt vi alla med filtar på efter ett tag.
På kvällsturen blåste det fortfarande och vi åkte till rovdjurssidan för att få se lejonen. De fyra lejonungarna är bara 13 veckor gamla och de lekte och var fantastiskt söta och roliga. Tittade på oss men verkade inte skygga. Mamman, en annan hona och två hannar låg bara och sov. Lyfte på huvudet då och då.
Middagen var sympatisk med afrikansk BBQ och afrikansk dans och musik.


-YLVA

Fjärde dagen. Buffelattacken

THE BIG FIVE:s rätta ansikte. Matt körde ner oss till en bäck/flod där det kunde finnas flodhäst. Det var samma ställe där vi dagen innan sett de sura bufflarna (två hannar). Men några bufflar syntes inte till idag. Jag kände mig orolig och vi såg deras fotspår på grusvägen. Ändå körde vi in på en liten ficka bredvid floden. Samtidigt som Felicia sa: BUFFALO BEHIND US! så hörde jag ett irriterat frustande fnysande. Visste på en gång att den kommer inte att bara fredligt gå förbi oss. Matt sa att vi måste sitta absolut stilla, inte fotografera (vem skulle ha kommit att tänka på det?!), inga rörelser. Framför oss var floden så vi var fångade i en fälla. Jag vågade inte vända på huvudet men såg snart att buffeln kom på min sida om bilen. Okej, här är den sa jag. Nej den är här på min sida, jag ser den ju, sa Jonatan. Vi tittade samtidigt på varandra och insåg: DET ÄR TVÅ STYCKEN, EN PÅ VARJE SIDA. Den på min sida stångade flera gånger i bilens plåt, kanske 4-5 fem ggr. Jag tror att den sen gick runt och stångade lite på andra sidan. Matt bestämde sig för att avvakta-metoden inte funkat utan backade bilen med bufflarna tätt intill, lyckades komma ut på vägen, vände och gasade som en galning uppför grusvägen. Efteråt fick jag veta att bufflarna sprang efter oss 10-20 meter. Just då kunde jag inte ens tänka på att vända mig och kolla. Jag var riktigt rädd och tror att jag delade det med samtliga i bilen.
På kvällsturen hittade vi snabbt en del av elefantflocken, även nu stod vi dåligt till utan en bra reträttväg. Vi såg mellanstora elefanter framför oss i uppförsslänten, en av dem kom långsamt emot oss och Matt sa att den stora hannen som han oroade sig för, visste han inte var den var. Rädslan från morgonen kom snabbt tillbaka. Vi kände ungefär; nej, inte en till situation med eventuell irriterad hanne bakom oss – dessutom med dess ungar framför oss. Tror Matt insåg läget så vi avlägsnade oss.
MEN SEN: efter att ha hittat den stora (irriterade) elefanthannen på en helt annan kulle hittade vi lejonen igen. De hade juldagsmiddag på en hel kudu (de är ganska stora som en halv älg nästan, fast vackrare). Det var magiskt när en av hannarna kom fram bakom en buske med ett halvt kudu-ben, blodigt och köttigt, i munnen. Vi tittade på en lång stund när alla lejonen åt och det hela avslutades ännu mera magiskt när hannen åt på sitt ben ca 3–4 meter från oss, och en av ungarna kom fram till honom och lade sig bredvid. Lekte, åt lite på benet han med, la sig på rygg och gosade med pappan

-YLVA

The spontanious oyster

Eva: On the way over here we saw a spontanious chiraaaaf.
Ranger Matt: (confused) A giraffe hey?
Laers: Yes yes, and my daugther would really like to see a Stratts.
Ranger Matt: A what?
Laers: A Stratts, ehh the big bird.
Hanna: Men pappa de heter inte Stratts.
Ylva: We would like to se a Oyster.
Jonatan: Ostrich!
Ylva: Osteapalentologist?
Jonatan: Ostrich!
Ylva: Oyster cage?
Jonatan: Yes
Ranger Matt: (confused)

- JONATAN

Andra sidan av pannkakan

Det var Mazimbas fel, ingen tvekan om det. Om inte han hetsat honom att spela tuff hde han inte behövt ge sig på den där bilen, och då hade han inte stått där nu – med stukat självförtroende och med en värk som strålade ner från det högra hornet och som rent ut sagt gjorde fördjävligt ont. Förbannade Mazimba! Okej, han borde ha lärt sig vid det här laget att det aldrig lönade sig att tjafsa med honom. Men just nu, när värken bara tilltog, skänkte efteranken just ingen lindring …

- Pröva får du se – det är kul! Eller vågar du inte?

Mazimba log retsamt. Det var när de, till sin förvåning, sett den där gröna bilen köra ner på stigen mot vattnet alldeles framför dem, som de börjat tala om att det vore häftigt att välta den. Det gick en historia bland bufflarna om när Bono en gång vält två bilar, och sedan dess var det ett av de mest omtalade kraftproven som de yngre bufflarna kunde prata om i timmar. Nu hade en möjlighet att själva göra något liknande dykt upp, och Mazimba hetsade honom:

- Jag ställer mig bakom och blockerar deras väg, så kan du smyga upp längs sidan och skrämma skiten ur dem. Kom igen nu!

Han sökte förtvivlat efter något bra motargument, men samtidigt insåg han att varje sekund av tvekan bara ökade Mazimbas övertag.

Han började röra sig mot bilen. De längst bak verkade ha upptäckt honom, men konstigt nog gjorde de inga tecken att gå till motangrepp. Lika bra att få det överstökat! Han tog några snabba steg mot bilen, sänkte hornen och försökte få grepp om bilen så att han kunde bringa den ur balans. I ögonvrån tyckte han att att han såg en viss förvåning – kanske rent av beundran? – i Mazimbas ögon.

Sedan var det snabbt över. Bilens hud var hård som pansar och det var omöjligt att få något grepp på någon av sidorna. Efter två försök var det som han studsade bakåt, och just då gav bilen till ett vrål och rörde sig snabbt uppför slänten. Väl uppe på vägen svängde de runt och försvann snabbt iväg, utan att ge honom eller Mazimba någon chans att hinna ikapp.

Han stod kvar, och kände att värken i det högra hornet (det som tagit den v’ärsta smällen) började sprida sig.

- Var det inte du som skulle stå bakom och blockera vägen, frågade han Mazimba med en ton av förakt. Eller vågade du inte?

Om jag fick tyst på honom var det kanske ändå inte helt förgäves tänkte han …

-MARTIN

Hur man surfar ....., lektion Ett

Först lägger man sig på brädans bakkant. Händerna har man i brösthöjd, ungefär som när man skall göra armhävningar.

Snodden till våtdräktens blixtlås får gärna fladdra fritt , men det är jobbigt om man får den i ansiktet.

När man valt ut en bra våg, och paddlat så att brädan fått fart ( eller låtit instruktören dra iväg dig), drar man upp höger fot till vänster bens knäveck (ungefär), sätt foten och skjut upp kroppen - ungefär som vid armhävning, men med rumpan högt upp.

Dra fram vänster ben, helst så långt fram som till händerna, sätt ned foten.

Res dig upp, men behåll knäna böjda.

Ramla av.

BÖRJA OM.