Sista sträckan i bil

Efter ett känslofyllt farväl till våra vänner Joanna och Randy körde vi tillbaka till LA. Den här gången på den snabba Highway 5 så det tog bara 6 timmar. Allt gick smidigt förutom att jag råkade backa på en sten som olämpligt befann sig bakom vår bil när jag backade ut från snabbmatstället Carl's Jr (som faktiskt hade riktigt goda burgare). Det blev en lackskada som vi förtränger så länge. Tvivlar inte på att Hertz kommer att påminna oss.
Vi gissade att vi var nära ökenområdena som finns längre inåt land (sydost) eftersom bilens termometer stundtals visade 100° F och en bil framför plötsligt inte hade däck kvar på ett av sina hjul.
Kvällen ägnades åt att hitta Cheese Cake Factory som vi ännu inte hade hunnit besöka. Det blev en god middag (på vår bröllopsdag dessutom) på deras terrass i skymningen. Efterrätten var enormt goda cheese cakes som vi med stor ansträngning kunde äta upp knappt hälften av.

PS det här blir nog sista inlägget på den här resan. Men vi skriver så fort vi är ute och reser igen!!

Paralleller

Den här resan har faktiskt haft oväntade paralleller med en annan av våra resor; den till Sydafrika, se äldre inlägg i den här bloggen.
Kapstaden och SF har båda mycket dimma.
De har berg bakom staden.
De har en fängelseö utanför i havet (nu har vi dock inte besökt Alcatraz. Om ni planerar att åka hit så boka biljetter innan ni åker, när vi kom fanns det biljetter först två veckor senare).
Vinodling finns i stora mängder i dalar innanför staden.
Havet är kallt men passar för surfing, Hanna har surfat på båda ställena.
Det finns sjölejon eller sälar inne i staden, året runt, samt valar utanför, vintertid.
Det finns stora akvarium på båda ställena, och vi har besökt båda.
Invånarna är en blandning av flera folkslag.
Sydafrika är the rainbow nation, San Francisco har åtminstone rainbow blocks.

Översta bilden från Kapstaden, nedre från Monterey.

Supersize campingcar

USA är byggt helt för bilarna. Man tar bilen var än man ska. Hela samhället vilar på bilkulturen.Många familjer har flera bilar. Bensinen är och har alltid varit billigast här. Idag betalar amerikanen hälften av vad vi i Sverige gör för bensinen. Man ser många campingutrustade bilar på Inferstate hightways och campingbilarnas storlek är forståss "supersize" I förhållande till sina europeiska motsvarigheter. Campingbussen på bilden har en personbil på släp. Att ha med sig pesonbilen på släp är inte en helt ovanlig syn Vi såg även en tvåvånings camping buss med båt på taket, personbil med montainbikes på släp. Undrar om man då fortfarande kallar det för camping ?

Snapshots från San Francisco

Vi hann med två heldagar i San Francisco (Hanna tre eftersom hon vägrade vintur) och en dag i Berkely då Lars-Åke kollega Ping var med oss. Det var i minsta laget! Vi promenerade, fikade, shoppade, åkte spårvagn, fikade igen. Försökte se så många olika områden som möjligt. Men ett par dagar till hade vi lätt kunnat spendera här.
Vädret har varit typiskt SF-väder. Alltid dimma på morgnarna, den lättar inåt land på förmiddagen, men inne i SF först efter lunch, om ens då. När det är dimma är det kallt, kanske 12°, om det är sol är det varmt, kanske 25°. Det betyder att man alltid har för mycket eller för lite kläder.
Vårt helhetsintryck är att San Francisco är en easy-going stad. Frisk havsluft, mångkulturellt och man känner sig trygg här.

Översätta siffror

Jag gillar saker som är smart arrangerande. Som metersystemet; hur bra som helst. På en meter går det hundra centimeter och tio deciliter blir en liter- lätt som en plätt. Engelsmännen måste tänkt "nu ska vi allt krångla till det så mycket som det bara går, inte räcker det med att köra på fel sida av vägen inte!", fast på engelska dårå.
Så, på en yard går det tre feet, på en feet tolv inches. På en mile 1760 yards. VA? VARFÖR??!??!? GOSH!!
Britterna har liksom resten av världens engelspråkiga länder gått över till meter, men inte Usa. De hänger kvar vid krånglet likt en trotsig tonåring vid sina piercingar.
Och inte kan de skriva decimaler här heller, det blir 1 3/4 miles och såna saker. (Alltså...1760/4=440 440x3=1320+1760=3080 yards. Fantastiskt.)
Decimaler som annars fungerar så underbart på allting! Förutom en sak. Klockan. Detta har naturligtvis Kalifornies kollektivtrafik tagit vara på. Nästa tåg till castro valley går om 6,73 minuter. "Jamen det är klart, det blir ju 6 minuter och 43 sekunder och 8 tiondelar."

Kul med kommentarer!

Vad jag tänkte skriva här (som inte funkade sist jag hade internet) var 1. att det har varit väldigt kul att få kommentarer på bloggen och 2. att vi öppnat så att vem som helst kan lämna kommentar, man behöver alltså inte ha Google-konto för att kunna kommentera.
Så det är bara att ösa på!!

San Fransciscoföregångare

Berkelyuniversitetet där många demonstrationer har hållits.

Vad många inte vet är att San Francisco stad har varit en föregångare på många områden. Här var en av av sextiotalets politiska studentrörelses bastioner. Här var protesterna mot Vietnamkriget som starkast. Här växte alternativkulturen fram i form av medborgarrörelsen och hippie influerade ungdomar från hela värden som sökte efter ett annorlunda levnadssätt under paroller som ”peace, love and understanding”.
Och gaykulturen trädde fram ur garderoberna och blev en stark social rörelse med förmågan att sätta prägel på hela det omgivande samhället.

Idag ser man många exempel på hur dessa rörelser påverkat staden. Regnbågsflaggan vajar stolt över kvarteren kring Castro street.

En fantastisk middag

Igår kväll hade Joanna och Randy ordnat en middagsbjudning med några av sina vänner, sin dotter och oss.

Vi fick en mängd olika jättegoda kinesiska rätter, delvis hemlagat och delvis från familjens kinesiska favoritrestaurang.
Alla var pratsamma och trevliga och det blev en skön stämning med många intressanta samtal. Allt från politik, litteratur och film, jämförelser mellan Sverige och USA, om vad Hanna ska läsa och göra i framtiden, för att till slut komma in på religion och liv och död.

Och det är väl en bra sammanfattning på vår resa här. Av allt fantastiskt vi har sett och besökt så har det bästa ändå varit att få bo hos en amerikansk familj och få en inblick i amerikansk vardag, få träffa vanliga amerikaner (och inte bara hotellpersonal).
När Steve frågar Hanna om hon inte gillar Sea shepards så känns det som mitt i prick! På några få dagar har vi lärt känna varandra så väl så att han kan dra den slutsatsen utifrån Hannas tankar, värderingar m.m. som de har pratat om. Känns riktigt mysigt och vi är trötta men glada när vi och värdfolket går och lägger oss, långt efter midnatt.

Jakten på solnedgången

Vi fick en idé om att se solen gå ner i Stilla Havet så vi åkte till Santa Cruz på eftermiddagen. Var några timmar på stranden där, badade i stora vågor, starka strömmar (baksug) och som vanligt väldigt kallt vatten. Härligt ändå. Och i Santa Cruz finns en äkta gammaldags Boardwalk vid stranden, med nöjesattraktioner som den gamla berg- och dalbanan från 1924.

Framåt kvällen började vi leta efter ställen där vi skulle ha utsikt mot solen och havet. Men då märkte vi att Santa Cruz ligger i en bukt som vetter mer mot söder än mot väster, alltså skulle solnedgången bara synas över land. Vi åkte runt i stan och längs vattnet ett tag för att hitta bättre ställen men insåg att det inte skulle gå. Nu var goda råd dyra. Jag hade kollat tiden för solens nedgång som enligt yr.no skulle ske kl. 20.16. Vi hade en timme på oss och bestämde oss för att åka norrut längs kusten.

Här kunde inte GPS:en ge några råd. Enligt kartan skulle vägen löpa parallellt med kusten och kusten såg ut att ha fri sikt mot väster. Den lilla orten Davenport siktade vi mot. Och efter lite letande fram och tillbaka så hittade vi Davenport, ett minisamhälle med kanske 4 hus och järnvägsspår rakt igenom, och med brant och dramatisk kust. Vi fick promenera en bra stund uppe på klippkanten och ja, våra beräkningar visade sig stämma! Fri sikt mot väster med solen nu på starkt nedåtgående. Vi fick vänta en halvtimme och det var riktigt magiskt. Inga andra människor syntes än vi. Hade någon sett oss hade de antagligen trott att vi hörde till en forntida soldyrkande sekt.
En fin upplevelse och när solen till slut försvann så låg det faktiskt en dimbank (ständigt denna dimma!) mellan solen och havet, men ändå. Vi var mycket nöjda med vår solnedgångsjakt.

Solnedgång över land - snyggt men inte okej.

Davenports branta kust. Ser aldrig lika brant ut på bild som i verkligheten.

Soldyrkarna väntar tålmodigt.

Nästan perfekt!

Lake Tahoe

Lake Tahoe är en rekreationsort av stora mått. Hit kommer varje helg massor med människor från hela Kalifornien och Nevada för att promenera i naturen, paddla i floder, klättra i berg . Campingplatserna är överfulla och floderna fullständigt myllrar av gummiflottar och badande eller fiskande människor. Omgivningen är inte precis diskret. Massiva jättetallar och dramatiska bergstoppar dominerar. På vintern är här fullt med utförsåkare på orter som Snowmass och Sugar boule. Vi blev inbjudna att tillbringa 2 dagar i en fantastisk alpin chateau av Chris och Steve Anderson (Grannar till Joanna och Randy Geyer som vi bor hos i San Fransico ). Ylva och Hanna provade på lite "mountainbiking”. Och vi tillbringade en hel del av vår tid där uppe med att besöka stränderna till Lake Tahoe som är den tredje djupaste sjön i Nordamerika. Vattnet var svalt, friskt och kristallklart.

Det kändes som en kombination av italiensk sol och norrländsk fjällsjö.

Nu har vi provat vin på tre kontinenter

Oj vad mycket vingårdar det finns i Napa Valley. 250 st enligt guideboken. Det är ibland bara några hundra meter mellan gårdarna. Stora mängder vin produceras, mycket chardonnay, cabernet sauvignon och zinfandel. Även Pinot noir men det verkade inte finnas så mycket på just de tre ställen vi besökte.Vi föll mest för familjen Coppolas vingård (ni vet, regissören av Gudfadern, Apocalypse now, Lost in translation bl.a.), som också är en av de äldsta vingårdarna i Napa. Coppola som vinodlare var en nyhet för oss. Gården mycket vacker, vinet gudomligt gott. Det godaste vi provade kostade 145 dollar (1100 kr). Vår resebudget medgav inga inköp här (med tanke på alla klädinköp, iPad och allt vad det är som H och LA skaffat).
Vi köpte istället med oss ett mousserande rosévin från Chandon som ska drickas upp innan vi åker hem.
Hela vinprovar businessen är på en helt annan nivå än i t.ex. Italien. Här fanns stora parkeringar, serveringar, shoppar, och allt kostar. Både vinprovning och rundtur. Vinprovning av tre olika viner går loss på ca 20 dollar (150 kr) och då är det små skvättar vin man får. Man är uppenbarligen van att ta emot stora mängder turister varje dag, ja hela busslaster. Och då kan man ju passa på att ta betalt, eller hur?
Våra snälla vänner Randy och Joanna som med stort tålamod körde omkring oss kors och tvärs i Napa Valley hela dagen så att vi kunde koncentrera oss på att dricka vin. Thank you!

Bilstaden pt 2

I några dagar nu har skyltar som denna förbryllat oss.

Nu är vi i usa, här är det inte utrotninghotade valar eller gulliga pandor som det ska tas hand om, nejnejnej, det är motorvägen. Men, vad är det då man ska ge och i detta förhållande, människa och väg emellan?  Ska man tvätta den, ge den mat och tak över huvudet? Se till att den får ett bra arbete och hyggliga kamrater? Får man foton hem i brevlådan som låter dej följa lill-vägens framsteg genom livet? Och viktigast av allt: får man känna att man deeply&trulely känna att man gör världen till en lite bättre plats?