Andra sidan av pannkakan

Det var Mazimbas fel, ingen tvekan om det. Om inte han hetsat honom att spela tuff hde han inte behövt ge sig på den där bilen, och då hade han inte stått där nu – med stukat självförtroende och med en värk som strålade ner från det högra hornet och som rent ut sagt gjorde fördjävligt ont. Förbannade Mazimba! Okej, han borde ha lärt sig vid det här laget att det aldrig lönade sig att tjafsa med honom. Men just nu, när värken bara tilltog, skänkte efteranken just ingen lindring …

- Pröva får du se – det är kul! Eller vågar du inte?

Mazimba log retsamt. Det var när de, till sin förvåning, sett den där gröna bilen köra ner på stigen mot vattnet alldeles framför dem, som de börjat tala om att det vore häftigt att välta den. Det gick en historia bland bufflarna om när Bono en gång vält två bilar, och sedan dess var det ett av de mest omtalade kraftproven som de yngre bufflarna kunde prata om i timmar. Nu hade en möjlighet att själva göra något liknande dykt upp, och Mazimba hetsade honom:

- Jag ställer mig bakom och blockerar deras väg, så kan du smyga upp längs sidan och skrämma skiten ur dem. Kom igen nu!

Han sökte förtvivlat efter något bra motargument, men samtidigt insåg han att varje sekund av tvekan bara ökade Mazimbas övertag.

Han började röra sig mot bilen. De längst bak verkade ha upptäckt honom, men konstigt nog gjorde de inga tecken att gå till motangrepp. Lika bra att få det överstökat! Han tog några snabba steg mot bilen, sänkte hornen och försökte få grepp om bilen så att han kunde bringa den ur balans. I ögonvrån tyckte han att att han såg en viss förvåning – kanske rent av beundran? – i Mazimbas ögon.

Sedan var det snabbt över. Bilens hud var hård som pansar och det var omöjligt att få något grepp på någon av sidorna. Efter två försök var det som han studsade bakåt, och just då gav bilen till ett vrål och rörde sig snabbt uppför slänten. Väl uppe på vägen svängde de runt och försvann snabbt iväg, utan att ge honom eller Mazimba någon chans att hinna ikapp.

Han stod kvar, och kände att värken i det högra hornet (det som tagit den v’ärsta smällen) började sprida sig.

- Var det inte du som skulle stå bakom och blockera vägen, frågade han Mazimba med en ton av förakt. Eller vågade du inte?

Om jag fick tyst på honom var det kanske ändå inte helt förgäves tänkte han …

-MARTIN