THE BIG FIVE:s rätta ansikte. Matt körde ner oss till en bäck/flod där det kunde finnas flodhäst. Det var samma ställe där vi dagen innan sett de sura bufflarna (två hannar). Men några bufflar syntes inte till idag. Jag kände mig orolig och vi såg deras fotspår på grusvägen. Ändå körde vi in på en liten ficka bredvid floden. Samtidigt som Felicia sa: BUFFALO BEHIND US! så hörde jag ett irriterat frustande fnysande. Visste på en gång att den kommer inte att bara fredligt gå förbi oss. Matt sa att vi måste sitta absolut stilla, inte fotografera (vem skulle ha kommit att tänka på det?!), inga rörelser. Framför oss var floden så vi var fångade i en fälla. Jag vågade inte vända på huvudet men såg snart att buffeln kom på min sida om bilen. Okej, här är den sa jag. Nej den är här på min sida, jag ser den ju, sa Jonatan. Vi tittade samtidigt på varandra och insåg: DET ÄR TVÅ STYCKEN, EN PÅ VARJE SIDA. Den på min sida stångade flera gånger i bilens plåt, kanske 4-5 fem ggr. Jag tror att den sen gick runt och stångade lite på andra sidan. Matt bestämde sig för att avvakta-metoden inte funkat utan backade bilen med bufflarna tätt intill, lyckades komma ut på vägen, vände och gasade som en galning uppför grusvägen. Efteråt fick jag veta att bufflarna sprang efter oss 10-20 meter. Just då kunde jag inte ens tänka på att vända mig och kolla. Jag var riktigt rädd och tror att jag delade det med samtliga i bilen.
På kvällsturen hittade vi snabbt en del av elefantflocken, även nu stod vi dåligt till utan en bra reträttväg. Vi såg mellanstora elefanter framför oss i uppförsslänten, en av dem kom långsamt emot oss och Matt sa att den stora hannen som han oroade sig för, visste han inte var den var. Rädslan från morgonen kom snabbt tillbaka. Vi kände ungefär; nej, inte en till situation med eventuell irriterad hanne bakom oss – dessutom med dess ungar framför oss. Tror Matt insåg läget så vi avlägsnade oss.
MEN SEN: efter att ha hittat den stora (irriterade) elefanthannen på en helt annan kulle hittade vi lejonen igen. De hade juldagsmiddag på en hel kudu (de är ganska stora som en halv älg nästan, fast vackrare). Det var magiskt när en av hannarna kom fram bakom en buske med ett halvt kudu-ben, blodigt och köttigt, i munnen. Vi tittade på en lång stund när alla lejonen åt och det hela avslutades ännu mera magiskt när hannen åt på sitt ben ca 3–4 meter från oss, och en av ungarna kom fram till honom och lade sig bredvid. Lekte, åt lite på benet han med, la sig på rygg och gosade med pappan
-YLVA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar