Underbart är kort: men de fyra, kanske fem sekunder som jag till slut stod upp på brädan ända in till stranden var värt en hel massa. Dessutom tror jag det sköljde bort resterna av jetlag och tröttheten av resan hit.
Dagen började lite lågt med Hanna som fortfarande kände av förkylningsastma och hosta och konstaterade att det inte kunde bli någon surfing idag. Detta som hon så gärna ville och hade sett fram emot. Visst kanske man kan surfa längre fram på resan, men det var liksom att göra det i Santa Monica som var grejen, The masterplan.
Efter att ha packat ihop på vårt hotellrum hade dock det tjocka dimmolnet över Santa Monica spruckit upp, vi hade fått frukost inhandlad på Cora's coffee shop och plötsligt ville vi ner på stranden ändå.Det oväntade hände, att Hanna övertalade mig att ta en surflektion tillsammans med henne. Jag tvekade, fegade och mesade i en kvart men sen tänkte jag - okej, jag får vara med Hanna och kolla in när hon surfar i alla fall.
Vi fick en schysst och pedagogisk instruktör, han hade varit med ett tag, var genuint trevlig. Han visade hur man skulle hoppa upp på brädan och i bästa fall försöka ställa sig upp. (Läs Martins beskrivning från Sydafrika hur det går till).
Första 15 minuterna i vattnet tänkte jag ge upp. Det var så läskigt! Och svårt att komma ut till instruktören, man blev hela tiden översköljd av de stora vågorna och det var kämpigt att ständigt paddla, paddla med armarna. När man väl skulle surfa in mot stranden gick det för snabbt! Första gången låg jag bara kvar på brädan, på mage, det gick väldigt fort kändes det som...Jag började bli riktigt trött, tittade på klockan och bara en halvtimme av vår 1,5 timmes lektion hade gått!
Hanna klarade sig bättre, redan vid första försöket kom hon upp stående på brädan och det gick sedan bara bättre och bättre. Hon var på ett strålande humör och taggad till tusen. Antagligen var det det som smittade för efter en timme och en paus så kom THE MOMENT; jag fick en perfekt våg, instruktören puttade iväg mig, skrek pop up! och jag reste mig sakta, kontrollerat, fick upp vänster fot, sedan höger... Sen stod jag LÄNGE på brädan och det var så lätt, så härligt och underbart och det var över på tre sekunder. Eller fyra, kanske fem. Och värt alla kallsupar och mina skrubbade knän och armar!
Adjö Santa Monica!
1 kommentar:
Läckert! Fina bilder!
Skicka en kommentar